En decembereftermiddagsdröm
Jag passade på att sms:a en vän om Tobias Regells utställning på Fotografiska. Jag minns inte om jag lovade henne att ringa nästa gång jag ville ses, men det blev ett sms. I mitt huvud stör jag. Vem ringer? Om hon inte svarat på lördag eftermiddag så ringer jag. Eller lördag, varför vara så konkret? Typ, helgen.
Sen ser jag helgen rinna undan – lite så där som att se sitt barn hälla dricka i ett glas och se den där sista centimetern rinna över i slowmotion utan att man hinner reagera. Sen står jag där på måndag och försöker hitta en ny tid att ringa. Tillbaka på ruta ett. Äsch, telefoner är inte läskiga. Det är mer risken om personen inte svarar. Att det blir så påtagligt. En del personer betyder någonting, det är väl det – att inte känna sig värdefull nog för den andra.
Vem är min backup liksom? Finns den? Vill jag ha en?
[EDIT]
Jag fick så klart ett svar:
