Kategori Dagbok

Bokloppis och stimming

Tog en promenad till biblioteket för att lämna tillbaka en bok, men även för att kolla in den traditionella bokloppisen. Jag hittade mer förra året, men eftersom den har pågått i några veckor får jag skylla mig själv. De brukar fylla på, så jag har anledning att gå tillbaka.

Trevlig tjej i kassan. Hur säger man: ”Hej, har du lust att fika?” i en biblioteksdisk? Ja, jag vet, jag tycker alla ingångar känns cringe och när det kommer till ”pickup lines” är jag lite för cynisk.

Framåt kvällen gick jag ut och köpte några nödraketer. Jag tror att jag var sugen på glass, men vägrade betala 49 spänn för en gammeldags vanilj. Avslutade kvällen ute på balkongen. Att lösa kuben är ett perfekt sätt att dämpa min stimming under semestern.

Det känns lite trist att inte fler vänner bloggar. Ganska värdelöst att försöka läsa uppdateringar i Metas och Googles algoritmer.

Stans snyggaste garderobiär

Vilken skön onsdag det blev, värmen till trots. Vi sköt upp lunchen till en sen middag – som vi i ärlighetens namn kan kalla ”dricka öl”. Jag mötte upp Mate med bror, Tess, Poser och Livscoachen på Allstar. Jag var alltid lite avig mot stället när det låg i Oliver Twists gamla lokaler i Punkt, men för någon månad sedan öppnade de i Brödernas gamla lokaler. Eller Bars & Stars, om någon minns det.

Jag var minst lika avig mot B&S då det begav sig, men jag minns att jag och Slumlord avslutade några kvällar i deras källare för att få lite variation mot Taj Mahal och få skratta åt kostymernas försök till kvart-i-två-ragg. Ett tag hade de stans snyggaste garderobiär som jag kände igen, utan att någonsin kunna placera varifrån. Fattar inte varför jag aldrig frågade om en dejt, men jag kan ha varit sambo. Det är väl närmare 25 år sedan, typ ett halvt liv. Nya Allstar kändes i alla fall riktigt trevligt och kan varmt rekommenderas.

Här hade ni kunnat se en Margarita, men som vanligt glömde jag att ta ett kort.

Vi fortsatte ner till Pitcher’s för ett par Guinness innan vi avslutade med varsin pizza inne på Restaurang Metro. Deras vegetariska utbud var ytterst begränsat, men den veganska Margarita visade sig vara väldigt god.

De andra skulle se England–Argentina, så jag tog 21-bussen hem. En riktigt soft kväll!

The Smiths, Silo och Emma Watson

Jag har inte sett en serie på flera år, men förrförra helgen fick jag tips om Silo då starten av säsong 3 kom på tal. Jag frågade CC om handlingen, och när hon nämnde science fiction och dystopi i samma mening var jag all ears och tyckte det lät som någonting för mig. Hon berättade att den kan streamas via Apple TV, och det är väl tveksamt om jag orkar betala för ännu en tjänst.

Samtidigt – det skulle vara kul att ta sig tid och se lite mer film och serier igen. Jag och mitt ex tittade på en hel del, men när familjelivet tog över och vi började utforska olika genrer på varsitt håll, dog det ut då vi i grunden hade för olika smak. Det tråkiga är att jag känner mig som någon som levt under en sten när sådant här kommer på tal. Jag har sett kvalitetsfilm på Folkets Bio, men ser ner på mig själv när andra pratar serier.

Äsch, ni fattar – när höstmörkret brer ut sig över stan kommer jag att ligga i soffan och plöja Silo i en månad eller två. Det är roligt med tips.

The Perks of Being a Wallflower

Någon dag senare läste jag om SVT:s stora sommarsatsning och såg att någon tipsat om The Perks of Being a Wallflower. Med risk för att bli spoilad läste jag inte mer än rubriken – vilket genidrag. Eftersom P har mammavecka hade jag vardagsrummet för mig själv och slog på tv:n för första gången på flera månader.

Det är inte svårt att tänka tillbaka på sin egen tonårstid och hur tufft det var att smälta in, samtidigt som man slets mellan ångest och social fobi.

Den visade sig vara en blandning av uppväxtdrama och tonårsfilm. Jag blev lite skeptisk när jag såg Emma Watson, men hon, Logan Lerman, Ezra Miller med flera gjorde det riktigt bra. Ja, visst var det The Smiths ”Asleep” som först fick mig på fall, men allteftersom handlingen slog an på psykisk ohälsa, sorg och utanförskap drogs jag med. Tonårsproblem förvisso – men det är inte svårt att tänka tillbaka på sin egen tonårstid och hur tufft det var att smälta in, samtidigt som man slets mellan ångest och social fobi. Det enda jag saknade och hade velat se mer av var Charlies (Logan Lerman) psykiska ohälsa – den biten landade lite väl platt.

Betyg: Fyra av sex

Jag ger den fyra av sex och erkänner mig besegrad – jag måste leta rätt på fler Emma Watson-titlar och bilda mig en egen uppfattning av henne som skådespelare.