P har pratat om Pinchos sedan i julas, och det var nummer två på hans att-göra-på-semestern-lista. Igår gick vi dit – och det blev väldigt lyckat. P nämnde inte bordsplaceringen, njöt av maten och satt kvar tills han var mätt och belåten – fem plus!

Det märktes att P uppskattade sitt förra besök: appen man beställer i, popcornen i entrén och exakt vad han skulle äta – han hade full koll. Han valde från Kidz-menyn: burgare, pommes, pannkakor och en chokladboll till efterrätt, medan jag tog vitlöksbröd, friterad blomkål, chili-ch**se-burgar och en äppelkompott. De rekommenderade fem–sex rätter, men även om mycket lät gott tog jag det lugnt.

Jag föredrar pubar framför restauranger, men det var ingen tvekan om vi skulle gå dit. Dessutom fick jag en andra chans att insupa Bill & Bobs gamla lokaler och berätta för P om vad som varit ”mitt andra vardagsrum”, innan det såldes och indie-känslan försvann. Då serverade BC öl till stamkundspris, de visade både engelska och italienska ligan, Stålis svarvade plattor och volymen höjde till tonerna av ”Panic on the streets of London” – vilka vackra minnen.

Vi fick in maten och upplevde semesterns kanske trevligaste eftermiddag. Det är sällan vi äter tillsammans i lugn och ro, men där och då var allt perfekt. Han förklarade smaker, varför han tyckte om dem och hur mycket han sett fram emot att få äta med Pinchos små bestick igen. Han hade verkligen längtat. Jag är egentligen tveksam till koncept som liknar Pinchos, men jag erkänner – jag blev positivt överraskad.

När vi ätit klart fick P uppleva den klassiska Walk of Shame på Bondtorgets ojämna kullerstenar. Under Bill & Bob-eran skrek alltid Mikro: – Man ser alltid full ut när man går här! Som sagt – en fin eftermiddag och fina minnen.

Vi gick in på Fredagskväll innan vi åkte hem. På kvällen frågade P om vi kunde se en film och han letade upp Spiderman-piloten från 1977. Det var länge sedan jag såg den och jag minns hur mycket jag älskade den som barn. Jag skäms lite när jag tänker på det, men när jag bodde i studentkorridor 2007 sa jag till ett par grannar att Spiderman var en usel superhjälte – men just där och då var jag väldigt avundsjuk på en granne som precis frågat Lärarinnan om bio.

Ja – minnen, alla dessa minnen.