Det är ju min första lördag på hemmaplan sen jag flyttade hit till städernas stad Eskilstuna. Vad händer, hur ser det ut?

Okej att jag varit seg och dagen gått åt till att kurera mig, men framåt kvällen så märktes det ändå att pulsen steg när en ensam amerikanare fylld med en massa raggare gasade och tjoade förbi ett par-tre gånger.

Jag bor ju i början på vägen som leder från centrum ner mot Norrköping, så det är en ganska trafikerad väg både dag- och kvällstid. Kvällstid passerar det en hel del packade människor från Nyfors, Fröslunda och Snopptorp. De vet verkligen hur man namnger ställen här nere. Men på det stora hela är det ganska skönt att sitta på våning fem i en relativt tyst lägenhet och höra sporadiska tjut från nattlivet utanför. Stänger jag bara fönstret så hör jag inte trafiken, så är det nog inte längre ner i huset skulle jag tro. Dessutom har jag en fin utsikt bort mot Mälarsjukhuset, en kyrka, och en ganska stor del av Eskilstunas östra delar.

Kvällens höjdpunkt är när kärlekspar är på väg hem, och jag på avstånd kan höra bråk om hur mesig killen eller hur lättflirtad tjejen varit, bara för att de minuten senare sitter på trottoarkanten och tröstande håller om varandra. De där traditionella könsrollerna känns först lite tragiska, men slutar med något slags Lady och Lufsen-gull-i-gull.

Nu blir det en öl. Om en kvart börjar fotbollen, hata Real, hata Madrid!

SKÅL!

Gårdagen blev hemsk!

Jag skrev klart ett PM och gick ut till Bolaget och Hemköp för att handla det som behövdes inför en perfekt helg i min ensamhet. Mer från Bolaget, mindre från Hemköp. Gallerian ligger bara ett par hundra meter bort.

Jag hämtade min nya studentcykel av märket Kronan nere på Fristadstorget, som jag fick av mitt bostadsbolag och Eskilstuna kommun. Ett bilfritt centrum eller vad kampanjen kallades. Jag behöver verkligen en ny cykel, så det kändes jävligt soft att få en 3 800-kronorscykel bara genom att flytta hit. Hoppas jag kan köpa en frampakethållare från Kronan lite senare, en sån vore smidig.

Vid 19-rycket ringde Örebroaren som stod utanför med cykel och var redo att ta sig upp mot Järntorget för en scones- och tekväll med klassen. Eh, det var väl inte riktigt vad jag hade tänkt, men som vanligt är E toppensnäll som hör av sig. Jag blev nervös och tackade nej, men han lovade att höra av sig när det blev dags för Bishops. Jag drack några mörka hemma och laddade upp med djävulskt mycket musik. Det var speed jag behövde, inte en förfest med nyktra inslag och en massa snack. Nu dracks det väl där också, men inte till den musik jag behövde.

När Örebroaren hörde av sig skulle jag bara avsluta ölen, men var tvungen att avsluta skivan så det blev en öl till. 45 minuter senare vinglade jag förbi klasspolarna, gick in och fick en Guinness som tappades upp lite väl snabbt. Pratade med Örebroaren och hans gäng, innan vi satte oss vid ett bord längre in. Trist för hans polare var väl det enda jag hann tänka, men tydligen var det helt okej. Vi snackade Ukraina, valet och en massa annat. Det var riktigt kul, men eftersom han var nykter kände jag mig lite väl blaskig, tyvärr.

Vi gick till uteserveringen, men då hade de jag kände från klassen gått och vi satte oss ner med några tjejer han kände. Ett par av tjejerna ansåg att nivån på högskolan borde höjas och att bara lärare som kunde perfekt svenska skulle få undervisa och att alla inlämningar måste skrivas på perfekt svenska. Som vanligt ifrågasatte jag och funderade på hur utbildningarna kunde bli bättre inom fält där de flesta experter inte är från Sverige. Sån tur var, eftersom jag var för full för att argumentera, tog en kille mitt parti och ifrågasatte språket som någon slags kunskapsgaranti.

Jag blev lite förvånad över että det finns så tragiska tankar, speciellt bland elever inom innovationsprogrammet. Vi ska väl verka för utveckling, men gränsen kanske går vid dålig svenska. Ibland förstår man invandrare bättre än en skåning, men ofta kan man kommunicera ändå. Om jag kunde sno titeln från Michael Moores bok Dumma vita män till Lata korkade vita.

Jag gick hem efter ett par öl. Väl hemma skrev jag en deppig bloggpost, enligt M, men det var snarare jag som var trött och full.

Idag vaknade jag klockan sju i min tokvarma lägenhet. Höll på att krevera och varje sekund fram till klockan tio kändes som en evighet. Jag somnade om till lunch, då jag lagade till lite mat.

Eftermiddagen var en seg historia och det blev inte mycket läst, så imorgon får jag gå till skolan och ta igen det. Jag läste lite på kvällen, missade Milans 0–0-match borta mot Livorno, men lyckades gräma mig över resultatet ändå.

Jag ska försöka läsa lite till innan en Boddingtons pyser upp. Real Madrid får avsluta en ganska så rutten dag.