De tunna väggarnas symfoni
Lördagen blev lugnare – om nu fredagen kan räknas som vild? Åtta öl på lokal och ett par nödraketer på hotellet. Jag höll mig undan folk. Den enda jag pratade med, förutom Thaiboxaren, var tjejen som sålde Pascal-merch på Debaser. Hon var jättetrevlig. Ibland önskar jag att jag vågade säga hej oftare, men risken är väl att man uppfattas som en sån där skitjobbig man som ingen vill ha, men som ändå får dejta. Om det är antingen eller är jag hellre ensam.
Natten till lördag bjöd hotellet på de tunna väggarnas symfoni: en man som kräktes och en äldre kvinna som skrek: ”Nu får du ge dig!”. Jag skrattade åt misären, tryckte in min ena Sudio i högerörat och somnade på det vänstra. Vilket avslut.
Personer blir som specialintressen: hon ska vara feminist, vänster, studera konst och se ut som en indietjej från -93.
Det där med dejting är en märklig företeelse. Mest för att det inte intresserar mig, men också för alla oskrivna regler jag aldrig lyckats avkoda. Är ett enkelt hej vänligt eller bara stötigt? Jag har nog aldrig varit riktigt kär, bara fascinerad. Personer blir som specialintressen: hon ska vara feminist, vänster, studera konst och se ut som en indietjej från -93. Inte för att objektifiering – det är sjukt ofräscht – men jag snöar in och förväntar mig att hon ska vara genial.
Det om det – inte för personligt.
Promenerade från Skanstull till Kungsgatan för att döda några timmar och bara koppla bort världen lite grann. Köpte presenter på Akademibokhandeln, grillkorgar på Ikea och kläder till kidsen från Lager 157. När man bor i ingenstans är det så skönt att kunna promenera i en stad som aldrig tar slut.
Tåget mot Västerås för att träffa Astrakan. Vid sju blev det pizzeria, och tre timmar blev plötsligt åtta. Vi pratade non-stop. Jag insåg (igen) att jag kan bli lite väl personlig. Jag måste jobba på det – att läsa av rummet bättre.
Klev över hallmattan strax efter midnatt. Te, sedan sömn. En bra resa ändå.
Hur ser din perfekta Stockholmstrip ut?
