När det bästa visar sig vara just ensam
Fredag och veckoslut. Jag hade planerat att åka till Stockholm och se Henric de la Cour, men eftersom E var kvar hos mig valde jag att stanna hemma. Hon klarar sig, men jag fick känslan av att hon inte ville vara själv, även om det kan gå ett dygn mellan våra samtal.
Ändå blev jag rastlös och googlade runt. Det visade sig att Franz hade Sverigepremiär, så jag tog såklart bussen in till Västerås och Elektra Bio. Fyra i salongen!? Hur är det ens möjligt? Det var en underbar skildring av Kafka, regisserad Agnieszka Holland. Filmen bestod av korta episoder ur hans liv, tillsammans med fragment från hans böcker. Jag ger den en femma av sex – men är den lika bra om ett halvår eller två kan femman ses som en sexa.
Det är som bekant inte första gången jag går på bio ensam och i går var det riktigt skönt. Jag har haft den där tanken att jag ska göra saker med andra, men varför ”låta det bästa vara möjlighetens fiende”? I det här fallet visade sig dessutom det bästa vara just ensam.
Man ska inte plåga sig själv med olycka.
Efter filmen hade jag 52 minuter till godo innan bussen gick hem. Jag gick upp mot Ruths Ölhus, men när jag hörde ”Eloise” eka ut över Stora Gatan styrde jag om mot Stora Torget och O’Learys. Man ska inte plåga sig själv med olycka. Jag hann med en snabb Hof innan jag gick tillbaka ner mot stationen och bussen hem.
Ett riktigt lyckat avslut på veckan, om ni frågar mig.
