Etikett föräldraskap

Ostadiga dagar

Snart helg, även om det är midsommarhelgen jag längtar till. Jag hoppas P vill ta sina kvällspromenader och att jag kan prata lite mer med E. Vi hade skolmöte inför nian och jag är försiktigt positiv.

Det har varit en klassisk sommarvecka – varmt men ostadigt, och en hel del skurar. Prognosen säger ca 13,4 mm på lördag, så det är skönt att jag planerat in en städdag. Jag började med E:s rum förra helgen och hon tycks nöjd.

Det finns lite mer att göra därinne innan elgitarr och förstärkare ska in. Jag hoppas hon försöker lära sig spela lite under sommarlovet.

Svängen runt kyrkan och tomheten efteråt

Jag vet inte om det var Köpingsfesten som fick P att vilja gå ut på kvällspromenader igen, men jag hoppas att det håller i sig de kvällar han är här.

Precis som förra året blir det svängen runt kyrkan, ner mot Krillan och hem via Ågärdsgatan. I helgen förlängdes sträckan eftersom han ville se hur stan såg ut på kvällen med allt folk, och idag blev det samma sväng för att se om alla hade packat ihop och åkt iväg. Jag gissar att det är lite som när man själv var liten och gick på Rocklundamarknaden; man ser fram emot den så länge och efter bara ett par dagar är den över. Tänk om nougathandlaren aldrig åkte.

Dörren som kom av sig (och hittade tillbaks)

Jag slog upp Aftonbladet och läste att föräldrar börjat tröttna på nissen. I min värld är det bara en dörr som sätts upp på väggen, men för andra tycks den vara ännu ett stressmoment inför julen. Precis som med Pokémon Go var jag sen på bollen och förstod lite för sent att figuren förväntades hitta på en massa klämkäcka bus. Lite som Bingolottos pausunderhållning, fast för barnen – inget för mig med andra ord. Då jag inte mådde så bra glömde jag ofta bort det – men jag la dit en liten godis ett par–tre gånger i veckan.

Min nisse är kanske inte den roligaste, men han är tillräcklig för att skapa ett varmt barndomsminne.

Efter en mammahelg lämnade nissen en lite större gåva.

Förra året protesterade P: Pappa, jag är faktiskt tio år – jag vet att Nisse inte finns. Så i år satte jag aldrig upp någon dörr, men när vi pyntade granen den tredje advent kom P på att den saknades. Den flyttade in samma eftermiddag, och eftersom de bara får någonting litet var det inte svårt att hitta godis för de återstående dagarna.

Jag förstår mig inte på prestationskraven. Min nisse är kanske inte den roligaste, men han är tillräcklig för att skapa ett varmt barndomsminne. Varför slå knut på sig själv?