Pizza och Jeunet-magi
Jag åkte hem till Sjuksköterskan där han, Astrakan och jag bokat in en filmkväll. Vi hade pratat om att se Delikatessen, eftersom Jean-Pierre Jeunet kom på tal för någon månad sen. Förmodligen mitt ”fel” – jag hade en Amelie-period. Jag är väldigt svag för hennes rollkaraktär, miljöerna och franskan – ibland är jag inte mer komplicerad än så.
S och A var hungriga och jag följde med till Rönnby Pizzeria för att ”se menyn”. Den visade sig ha flera veganska alternativ, bland annat en Capricciosa med Oumph, men valet föll på en Funghi. God pizza, men osten är vegopizzans akilleshäl och höll inte riktigt måttet. Jag ger den 3 av 5, men ser fram emot att testa Capricciosan.
Delikatessen. En postapokalyptisk film med en känsla av 40-tal. Första halvan var riktigt bra, och både miljön och karaktärerna kändes väldigt Jeunet. Möjligen lite överdrivna, men något jag uppskattade – och vad är egentligen normalt kring konsumtion? Tyvärr föll filmen ihop mot slutet och den ”gubbiga” humorn tog över. Lite väl mycket fars, med korta, meningslösa och återupprepade skämt. Jag såg att det var Jeunets första långfilm, vilket kan förklara en del. Jag ger den en trea tack vare miljöerna, karaktärerna och filmens första halva.
Både S och A mindes den som bättre och mindre flamsig, och förmodligen hade även jag sett den med andra ögon i början av 90-talet.
Ingen skugga faller på Jean-Pierre Jeunet. I min värld väger både Amelie och En långvarig förlovning upp för det jag kritiserade i Delikatessen. Tvärtom fick jag sug efter mer…
