Vegantacos och sociala batterier
Igår skrev jag att jag tycker det känns sorgligt med människor som firar ensamma – för att i samma inlägg berätta att jag sitter själv efter lunch. Den klassiska paradoxen – men jag har kört det här upplägget sedan jag var 17 och ser det mer som att ladda batterierna.
Den klassiska paradoxen – men jag har kört det här upplägget sedan jag var 17 och ser det mer som att ladda batterierna.
Under åren som gift firade vi alltid borta. Även om jag uppskattade värdarna var det tufft. När vi väl kom hem med trötta kids var jag så dränerad att jag somnade på fem. Det är fortfarande lite av ett projekt att förklara det där i en värld där det sociala är norm.
I år såg jag till att juldagen började i samma lugna tempo som julafton avslutades. Jag tog en promenad för att rensa bihålorna, åt lite julmat och laddade upp inför kvällen.
Kvällen spenderades hemma hos Poser och Livscoachen. Mycket folk, G:s patenterade vegantacos och stämning på topp. Det blev som vanligt en av årets bästa kvällar. Vilken bekantskapskrets man har – det är bara att bocka och buga!
Jag fick som vanligt avrunda innan festen nådde sitt klimax, vilket egentligen passar mig bra. Jag tog en promenad förbi Bishop’s, O’Learys och Krog & Co, men med brist på kända ansikten och vansinniga entrépriser lockade sängen, och jag gick hem.
Det är den här kvällen jag samlar kraft till. En perfekt avslutning på julen.
