
90-talsskimmer, Guinness och moshpits
Åkte in till Stockholm Södra där jag kunde ställa in min väska innan jag gick ut i novembermörkret – en promenad som bäst kan beskrivas som planlös. Det slog mig att jag borde dragit i några trådar, men som vanligt vaknade min sociala ådra till liv lite för sent. Ingen positiv respons och på riktigt: skulle ingen på Prodigy?

Den slutade vid en tvärgata nere mot Ringen och jag klev in på ett folktomt Dublin Delight. Det var väl skylten som lockade – Delight låter nästan som Deee-Lite och kvällen hade väl lite av ett 90-talsskimmer över sig. De tappade upp en Guinness medan jag slog mig ned, tog ett djupt andetag, blundade och kände ett skönt inre lyckorus. Anledningen till att jag älskar sådana här hak är att även om de långsamt fylls på av lokala stammisar, får man sitta i sitt eget hörn utan att riskera att dra till sig någon som helst uppmärksamhet.
Fortsatte promenaden och hann med ett par Guinness till, innan jag tog sikte på Globen.

Jag ville vara på plats i god tid inför Cockhouse, kvällens förband, som lovat att ta med sig Nathalia. Att de dessutom skulle bjuda in Civil Polis låg i luften – vilken start. Kul att äntligen få se Cockhouse och Civil Polis live, de tog verkligen för sig. När jag såg Lover’s Skit, Nathalias tidigare projekt, som förband till Hurula nere i en dammig källare i Västerås, sa jag att vi snart kommer få se henne på större arenor – kul att se det hända och hur hon växt in i rollen.

Vi fick vänta ett bra tag på Prodigy, men det var det väl värt. En del vänner och bekanta har gjort sig lustiga över att Prodigy inte är någonting utan Keith Flint, medan jag saknade Leeroy Thornhill minst lika mycket när han försvann. Det är klart att Flint lämnat ett stort hål efter sig och att bandet tappat lite energi utan dubbla sångare, men jag tycker de löst det bra och lyckas behålla stora delar av både intensitet och driv, även om Maxim får bära ett klart större lass nu än tidigare. De radade upp hit efter hit till en galen publik. Och nej, inte ens en skadad hand kunde hålla mig från de närmsta raderna nere på ståplats. Prodigy måste upplevas framme vid scenen, där ljud, dans och spontana moshpits bidrar till en helhetsupplevelse som är få band förunnade.


Spelningen får 5 av 6 – mest för att de inte är 30 längre och kanske saknar det där lilla, lilla extra – kanske Keith och Leeroy. Och vem minns inte tiden då de bjöd upp publiken på scen under sina extranummer. Svårslagna minnen.
Tog ett varv för att hitta merch till förbanden, ibland kan det finnas, men kunde inte hitta någon. Gick tillbaka in mot Söder, avslutade med ett par öl och ångrade inte för en sekund att jag hängde på låset för en ståplats i våras. Jag har verkligen längtat efter att få se dem igen.



