AI, selfies, konsertplaner & ett plötsligt avsked

Jag har några läsare kvar, enligt Bloggportalen. Många slutade, eller lade ner sina bloggar när Facebook kom. Jag hade en ganska lång period när jag inte skrev alls, men tog aldrig bort den till förmån för någonting annat. Det är så trist att se tre rader på Insta, eller de längre AI-genererade på Facebook och Linkedin. Ingen vågar vara sig själv och så alla selfies – varför måste alla AI-skrivna texter inkludera en djävla selfie? Är det något algoritmerna älskar, eller vill folk bara synas? ”– Hej, det är jag som låter en AI spökskriva åt mig.”

Har börjat bli less på att gå omkring halvkrasslig. Blir aldrig så dålig så att jag sjukskriver mig, men kan det inte bara bryta ut över en helg så att det känns bättre sedan?

Jul- och julgranspynt – jag fick en pokéboll.

E har flaggat för ett besök till Erikslund och i går tog vi oss dit. Det tar nog tre timmar tur och retur, så man packar inte väskan varje helg. Vi hann med Eko, vegobullar på Ikea, H&M, Kjell, Flying Tiger och Normal innan vi fick nog. Hon hittade garn, godis, julpynt, nagellack och en väldigt snygg tröja. Kul när hon är på humör och väljer kläder, och hon har verkligen blivit en Miss Pink. Jag gillar hennes stil – utsvängda byxor och väldigt avslappnad.

Jag skulle ha sett Bremer på mitt favoritantikvariat i kväll, men vaknade upp med en nästäppa från helvetet. Jag har inga problem att resa fyra timmar för en 30-minuterskonsert, men någonstans går gränsen. Hade lagt undan Pascals ”Tänker på dig jämt” på vinyl, men nu kommer den på posten i stället.

Så snyggt skivomslag.

Apropå Pascal – hade tänkt se dem i Östersund och Sundsvall den här veckan, men ibland är ett pussel för svårt att lösa. Jag kan kanske se dem i Uppsala om ett par veckor, annars får det bli Stockholm i vår. Jag såg dem ändå två gånger förra vintern och en gång i somras.

En kompis ringde för ett par veckor sedan och berättade att en gammal vän inväntade ett cancerbesked. Fick sms i går morse – han hade redan gått bort. Tänk att det kan gå så snabbt, och mina tankar går till hans nära och kära. Jag vill minnas honom för hans skratt, att han alltid skrev upp mig på gästlistan, men främst för att han aldrig förstod sig på mig – men ändå accepterade mig på något slags plan. Det känns skönt att jag tackade honom för allt det där för några år sedan.

My Life In The So-Called Space Age
My Life In The So-Called Space Age

Pappa till två. Tar mig fram på cykel, till fots eller kollektivt och skyller min filosofiska vegetarianism på det. Stillar hjärnans brus med musik, balkongodling, vänner och soffstunder där filmen ibland väljer mig mer än tvärtom.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.