Strax efter midnatt

Ännu en jobbig dag. Strax efter midnatt fick jag en påminnelse – Posimistens födelsedag. En av mina bästa vänner som gick bort för några år sedan. En av de gladaste och mest hoppfulla människor jag känt. Det gör ont att inte kunna ringa honom, men när livet är tufft hör jag alltid hans röst. Jag saknar våra luncher – särskilt sushin.

Vissa människor är man bara tacksam över att ha haft i sitt liv.

Lite lustigt. För ett par veckor sedan hörde jag en bekant röst när jag var på väg ut från konstmuseet. När jag tittade upp såg jag min och Posimistens gamla svenskalärarinna från 1995. Jag hälsade, tackade för hennes lektioner, och jag tror att hon blev glad. Tack vare henne fick vi fribiljetterna till Zhang Yimous To Live – vi var de enda som gick. Jag tror hon uppskattade det lika mycket som jag. Nu satt hon och fikade med några väninnor, och det var inte läge att gå fram. Vissa människor är man bara tacksam över att ha haft i sitt liv.

Den här bloggposten handlar om två av dem.

Två av de mest värdefulla.

My Life In The So-Called Space Age
My Life In The So-Called Space Age

Pappa till två. Tar mig fram på cykel, till fots eller kollektivt och skyller min filosofiska vegetarianism på det. Stillar hjärnans brus med musik, balkongodling, vänner och soffstunder där filmen ibland väljer mig mer än tvärtom.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.