Konsert – My Life In The So-Called Space Age

Make your life rock’n’roll igen

Så jävla typiskt mig. Jag hade laddat upp inför Primal Scream i veckor och jobbat in några timmar av nattskiftet, men när jag vaknade runt lunch funderade jag ändå över om jag skulle åka. I huvudet malde: spelning på Grönan, mycket folk och en massa brakberror som vinglar omkring och inte har en aning om vem Bobby Gillespie är. Sen hörde jag mantrat – make your life rock’n’roll igen!

Sen hörde jag mantrat – make your life rock’n’roll igen!

I början på 90-talet hittade jag indiescenen, plöjde skivbolag och i min värld var Creation Records nummer ett med artister som Primal Scream, Teenage Fanclub, The Boo Radleys och Teenage Filmstars; ja, listan kan göras lång. Jag hade inte råd att åka på Hultsfred ’93, men efteråt fick jag höra att Primal Scream gjort årets spelning efter att ha varit över två timmar försenade upp på Hawaiiscenen. Det var därför inte mycket att fundera på när de året efter återvände till Sverige och klassiska Palladium i Stockholm med sin Screamadelica-turné. Det är en spelning som fortfarande är topp 5 för mig.

Igår var det lite lugnare. Inledde med en långpromenad där mitt mål var att gå förbi Mosebacke vattentorn för att andas in lite klassisk arkitektur när den är som bäst, men det fick vänta till en annan gång. Det var varmt och jag styrde om mot Grönan där jag fick uppleva ett spelsuget Primal Scream.

Även om det är helt omöjligt att säga om jag uppskattar ett mer elektroniskt eller rockigt PS mest – det kan aldrig bli fel – så var det definitivt den rockigare sidan jag fick uppleva den här kvällen. Inleder man med Movin’ On Up och Don’t Fight It, Feel It från Screamadelica och fortsätter med Jailbird kan det liksom inte misslyckas. Och med en setlist som dessutom innehöll låtar som Nitty Gritty (btw, minns någon klädbutiken med samma namn?), Higher Than The Sun, Kill All Hippies (eller ”Kill All Fascists” som Bobby sa), Swastika Eyes, Loaded, Come Together (kvällens kanske bästa med allsång) och Country Girl, så kunde det inte bli mycket bättre. Jag var tvungen att hinna till jobbet och missade Rocks, men… vilken kväll.

Jag åkte till jobbet och var ganska trött när jag stämplade ut 05.48, men fan vad glad jag är att jag kom iväg.

Att få passa in med Pascal

Skön fredagskväll i Stockholm. Inledde med en promenad runt Råstasjön i strålande solsken och några friska minusgrader. Checkade in på SoFo Hotell innan det blev några öl med Thaiboxaren på Honey Honey. Han tyckte jag skulle åka kollektivt p.g.a. kylan, men varför förstöra humöret med stress och onödiga interaktioner? Det blev en skön promenad till Debaser Strand istället.

Tänkte egentligen strunta i förbandet, men Robert Johnson & Punchdrunks var oväntat bra. De beskrivs som instrumentalrock, vilket ofta blir väl mycket navelskåderi, men här fanns en mutation mot elektroniska tongångar som jag verkligen gillade.

Kopplingen är kanske långsökt, men på sådana här spelningar känns det som att jag faktiskt får passa in.

Stod där och tänkte på en inflyttningsfest för hundra år sedan. Jag fick välja låt och sa: ”Valfritt med Amon Düül II”. Det var på den tiden det tog 25 minuter att ladda ner en låt. Efter 30 sekunder drog värden ut mig i köket: ”Förutom musik, visst gillar du att sortera?” Hon pekade på en besticklåda i totalt kaos. ”Det finns en hel flyttkartong till – kan du ordna det för min skull? Snälla!” Kopplingen är kanske långsökt, men på sådana här spelningar känns det som att jag faktiskt får passar in.

Inför Pascals decemberkonsert matade jag 888 låtar på ett par veckor. Min hjärna älskar det repetitiva, men jag tror det triggar fel saker. Under januari blev det bara 122 låtar, och jag gick dit med ett annat lugn nu. Det låter säkert märkligt, men det gjorde att jag kunde njuta mer avslappnat..

Pascal var lika otajta som senast, men de höll ihop det bra. Mot slutet lät det som att Isak tappade bort sig lite, men det spelade mindre roll. För mig representerar bandet psykisk ohälsa, känslan av att inte passa in och att ändå kunna skratta åt det. Det var samma spelglädje som sist och det är väl ändå det som räknas? Jag var lyrisk.

Pascal var lika skönt otajta som senast, men de höll ihop det bra. Mot slutet lät det som att Isak tappade bort sig lite, men det spelade mindre roll. För mig representerar bandet psykisk ohälsa, känslan av att inte passa in och att ändå kunna skratta åt det. Det var samma spelglädje som sist och det är väl ändå det som räknas? Jag var lyrisk.

Det utlovades indieklubb efteråt, men jag valde promenaden mot hotellet via Slussen. Om det är något jag saknar med Stockholm så är det just det: att man kan gå och gå utan att staden tar slut. Skönt avbrott i vardagen – synd bara att 2026 peakade redan i januari.