Två sjuksyrror och ett öppet schema

Barnledig vecka, men jag har inga riktiga planer för helgen än. Eventuellt ska jag träffa Astrakan och Sjuksköterskan på fredag, och på lördag har Punkfrida examensmottagning efter att ha skolat om sig vid 50. Två sjuksyrror i samma stycke och förmodat bloggrekord?

rullbandare

När jag tänker efter är det väl egentligen bara lördag kväll som känns öppen. Jag är ganska sugen på att se Bön för idioter av David Wiberg och Ada Berger, men frågan är om jag orkar med en tur och retur till Stockholm. Däremot skulle det vara sjukt kul att se Wiberg på scen igen. Jag såg honom live 2000 under Varanteaterns sverigeturné på Culturen i Västerås – och han har verkligen växt fram som en av mina favoritskådespelare.

Ett alternativ är att se Giovanni Troilos film Frida Kahlo. Viva La Vida på söndag. Italiensk film liksom. Jag får se. Jag borde försöka boka upp en träff med Daslut också.

Svängen runt kyrkan och tomheten efteråt

Jag vet inte om det var Köpingsfesten som fick P att vilja gå ut på kvällspromenader igen, men jag hoppas att det håller i sig de kvällar han är här.

Precis som förra året blir det svängen runt kyrkan, ner mot Krillan och hem via Ågärdsgatan. I helgen förlängdes sträckan eftersom han ville se hur stan såg ut på kvällen med allt folk, och idag blev det samma sväng för att se om alla hade packat ihop och åkt iväg. Jag gissar att det är lite som när man själv var liten och gick på Rocklundamarknaden; man ser fram emot den så länge och efter bara ett par dagar är den över. Tänk om nougathandlaren aldrig åkte.

Make your life rock’n’roll igen

Så jävla typiskt mig. Jag hade laddat upp inför Primal Scream i veckor och jobbat in några timmar av nattskiftet, men när jag vaknade runt lunch funderade jag ändå över om jag skulle åka. I huvudet malde: spelning på Grönan, mycket folk och en massa brakberror som vinglar omkring och inte har en aning om vem Bobby Gillespie är. Sen hörde jag mantrat – make your life rock’n’roll igen!

Sen hörde jag mantrat – make your life rock’n’roll igen!

I början på 90-talet hittade jag indiescenen, plöjde skivbolag och i min värld var Creation Records nummer ett med artister som Primal Scream, Teenage Fanclub, The Boo Radleys och Teenage Filmstars; ja, listan kan göras lång. Jag hade inte råd att åka på Hultsfred ’93, men efteråt fick jag höra att Primal Scream gjort årets spelning efter att ha varit över två timmar försenade upp på Hawaiiscenen. Det var därför inte mycket att fundera på när de året efter återvände till Sverige och klassiska Palladium i Stockholm med sin Screamadelica-turné. Det är en spelning som fortfarande är topp 5 för mig.

Igår var det lite lugnare. Inledde med en långpromenad där mitt mål var att gå förbi Mosebacke vattentorn för att andas in lite klassisk arkitektur när den är som bäst, men det fick vänta till en annan gång. Det var varmt och jag styrde om mot Grönan där jag fick uppleva ett spelsuget Primal Scream.

Även om det är helt omöjligt att säga om jag uppskattar ett mer elektroniskt eller rockigt PS mest – det kan aldrig bli fel – så var det definitivt den rockigare sidan jag fick uppleva den här kvällen. Inleder man med Movin’ On Up och Don’t Fight It, Feel It från Screamadelica och fortsätter med Jailbird kan det liksom inte misslyckas. Och med en setlist som dessutom innehöll låtar som Nitty Gritty (btw, minns någon klädbutiken med samma namn?), Higher Than The Sun, Kill All Hippies (eller ”Kill All Fascists” som Bobby sa), Swastika Eyes, Loaded, Come Together (kvällens kanske bästa med allsång) och Country Girl, så kunde det inte bli mycket bättre. Jag var tvungen att hinna till jobbet och missade Rocks, men… vilken kväll.

Jag åkte till jobbet och var ganska trött när jag stämplade ut 05.48, men fan vad glad jag är att jag kom iväg.