Kvalitetskrav och rimliga nej

P hörde av sig och ville komma hem redan under juldagskvällen. Men med mig i Västerås blev det ett nej – det känns inte bra att ha barnen hemma när jag är bortrest. Jag lovade att han kunde komma hur tidigt han än ville på morgonen istället.

Jag har tagit på mig mer än jag borde, men ska bli bättre på att dela upp ansvaret.

Det låter som ett nyårslöfte, men jag har lovat att ta hand om mig själv det kommande året. Jag har tagit på mig mer än jag borde, men ska bli bättre på att dela upp ansvaret.

Jag tänkte gå på KIS annandagsmatch, men när jag insåg att det handlade om ett bottenmöte i division 1 östra tog jag det mogna beslutet att stanna hemma. Jag har vissa kvalitetskrav, även om utomhusmatcher har sin charm.

Det blev en skön dag på hemmaplan för oss alla istället. Jag tror vi behövde det.

Vegantacos och sociala batterier

Igår skrev jag att jag tycker det känns sorgligt med människor som firar ensamma – för att i samma inlägg berätta att jag sitter själv efter lunch. Den klassiska paradoxen – men jag har kört det här upplägget sedan jag var 17 och ser det mer som att ladda batterierna.

Den klassiska paradoxen – men jag har kört det här upplägget sedan jag var 17 och ser det mer som att ladda batterierna.

Under åren som gift firade vi alltid borta. Även om jag uppskattade värdarna var det tufft. När vi väl kom hem med trötta kids var jag så dränerad att jag somnade på fem. Det är fortfarande lite av ett projekt att förklara det där i en värld där det sociala är norm.

I år såg jag till att juldagen började i samma lugna tempo som julafton avslutades. Jag tog en promenad för att rensa bihålorna, åt lite julmat och laddade upp inför kvällen.

Kvällen spenderades hemma hos Poser och Livscoachen. Mycket folk, G:s patenterade vegantacos och stämning på topp. Det blev som vanligt en av årets bästa kvällar. Vilken bekantskapskrets man har – det är bara att bocka och buga!

Jag fick som vanligt avrunda innan festen nådde sitt klimax, vilket egentligen passar mig bra. Jag tog en promenad förbi Bishop’s, O’Learys och Krog & Co, men med brist på kända ansikten och vansinniga entrépriser lockade sängen, och jag gick hem.

Det är den här kvällen jag samlar kraft till. En perfekt avslutning på julen.

Julen behöver inte glänsa

P var uppe med tuppen trots att han var svår att få i säng. Jag trodde det skulle bli stressigt att få iväg kidsen till lunch, men han fick liv i E och båda var nöjda med sina paket.

De har pappavecka, men precis som förra året fick de välja hur de ville fira. De ville sova här och öppna paket innan de gick vidare. Helt okej, tycker jag – varför bråka om det?

Det är inte en vardag som glänser, men som fungerar.

Jag börjar få in rutinerna för hur en NPF-anpassad vardag faktiskt ser ut. Det handlar om att ligga steget före, förklara planeringen och se till att det finns utrymme för återhämtning snarare än för många intryck. Det är inte en vardag som glänser, men som fungerar. Idag fick de öppna sina julklappar innan jag såg till att de vilade innan de skulle vidare – jag vet att eftermiddagen blir lång.

Så fort kidsen gick smög sig huvudvärk på, förmodligen bihålorna igen. Jag tog en kortare promenad bort till Coop för några nödraketer och frisk luft.

Eftermiddagen bestod av problemlösning. Jag hade lovat P att titta på Warcraft 3-editorn, vilket tog en kvart. Ibland behövs det bara lite lugn och ro. Framåt kvällen ringde jag Stargazer för att kolla läget. Han hade firat med sin familj, vilket var skönt att höra. Jag tycker det är så sorgligt med människor som firar ensamma.

I övrigt en både soft och skön julafton.