När jag och barnen var i Solna för ett par veckor sen, passade jag och P på att ta våra kvällspromenader runt Råstasjön. Som jag skrivit förr – en av mina absoluta favoritplatser.

Tisdagskvällen var helt okej – och P:s första promenad runt sjön. Han var där tidigare i somras, men såg svanfamiljen direkt och nöjde sig. Nu var han taggad att återse dem, så besvikelsen var stor när de var borta. Jag satte mig på huk, lugnade honom och förklarade att de har ett bättre ställe lite längre fram – vi fann dem tjugo meter bort.

Ibland måste man visa barn vad de tycker om, tänker jag – hur ska de annars veta?

Jag vet inte varför, men jag går alltid medurs. Gammal vana, kanske. P ville inte gå runt, men vilket barn älskar inte en sandstig, vacker natur och ljudet av fåglar och syrsor? Är man närvarande, lyssnar och pratar, får man dessutom en oförglömlig kväll.

Jag behövde inte tjata – kvällarna efter var det han som ville. Ibland måste man visa barn vad de tycker om, tänker jag – hur ska de annars veta? Den andra kvällen träffade vi familjen svan, flera måsungar, en svart gosig katt, sniglar och en groda som först såg ut som ett torkat löv. P hade en historia om alla – hur de levde, hur de hamnat här och var de bodde. Ibland behöver man bara titta och lyssna för en magisk kväll.

Om jag påstår att semestern inte var perfekt – påminn mig om kvällar som dessa.