I förra veckan började jag prata om Sibylla-kiosken som jag och P passerar när vi går till macken. P sa att han aldrig hade sett den och inte mindes att han ätit där. Det var under cykelturerna efter förskolan 2019–2020, så det är inte konstigt att han glömt. Jag lovade att vi skulle dit och äta innan sommarlovets slut.

P älskar hamburgare – om konsistensen är rätt. Det är lite av ett lotteri, men han ser alltid fram emot en 90-grammare. Han tog en cheeseburgare utan tillbehör, pommes och dricka, och jag tog halloumi-menyn med några mozzarella sticks till P – eftersom han gillar dem på Max.

Precis som vanligt var maten småtrist – ganska dyr och smaklös. P lämnade nästan alla pommes, klagade på burgarens konsistens och snörpte på munnen, sådär som han brukar när han är missnöjd. Inte ens mozzarellan fick godkänt, utan kändes ”torr och tråkig”. Vi hann i alla fall med att besöka den.

Det är synd – man vill ju älska Sibylla. Det är väl nästan det svenskaste som finns bland korvmojar?