Etikett musik

The Smiths, Silo och Emma Watson

Jag har inte sett en serie på flera år, men förrförra helgen fick jag tips om Silo då starten av säsong 3 kom på tal. Jag frågade CC om handlingen, och när hon nämnde science fiction och dystopi i samma mening var jag all ears och tyckte det lät som någonting för mig. Hon berättade att den kan streamas via Apple TV, och det är väl tveksamt om jag orkar betala för ännu en tjänst.

Samtidigt – det skulle vara kul att ta sig tid och se lite mer film och serier igen. Jag och mitt ex tittade på en hel del, men när familjelivet tog över och vi började utforska olika genrer på varsitt håll, dog det ut då vi i grunden hade för olika smak. Det tråkiga är att jag känner mig som någon som levt under en sten när sådant här kommer på tal. Jag har sett kvalitetsfilm på Folkets Bio, men ser ner på mig själv när andra pratar serier.

Äsch, ni fattar – när höstmörkret brer ut sig över stan kommer jag att ligga i soffan och plöja Silo i en månad eller två. Det är roligt med tips.

The Perks of Being a Wallflower

Någon dag senare läste jag om SVT:s stora sommarsatsning och såg att någon tipsat om The Perks of Being a Wallflower. Med risk för att bli spoilad läste jag inte mer än rubriken – vilket genidrag. Eftersom P har mammavecka hade jag vardagsrummet för mig själv och slog på tv:n för första gången på flera månader.

Det är inte svårt att tänka tillbaka på sin egen tonårstid och hur tufft det var att smälta in, samtidigt som man slets mellan ångest och social fobi.

Den visade sig vara en blandning av uppväxtdrama och tonårsfilm. Jag blev lite skeptisk när jag såg Emma Watson, men hon, Logan Lerman, Ezra Miller med flera gjorde det riktigt bra. Ja, visst var det The Smiths ”Asleep” som först fick mig på fall, men allteftersom handlingen slog an på psykisk ohälsa, sorg och utanförskap drogs jag med. Tonårsproblem förvisso – men det är inte svårt att tänka tillbaka på sin egen tonårstid och hur tufft det var att smälta in, samtidigt som man slets mellan ångest och social fobi. Det enda jag saknade och hade velat se mer av var Charlies (Logan Lerman) psykiska ohälsa – den biten landade lite väl platt.

Betyg: Fyra av sex

Jag ger den fyra av sex och erkänner mig besegrad – jag måste leta rätt på fler Emma Watson-titlar och bilda mig en egen uppfattning av henne som skådespelare.

En våt trasa i kalendern

Det kanske bara var de regntunga molnen som sänkte mig i går. För när de skingrades och himlen sken upp piggnade jag till. Tyvärr var det lite för sent för Västerås, men jag tog tag i både matlagning, städning och semesterplanering. Den där planeringen har legat som en våt trasa i kalendern och jag har flyttat fram den vecka efter vecka sedan i april.

Att skjuta upp saker är inget jag uppskattar med mig själv, men samtidigt är det ganska skönt att kunna stänga av ibland. Semesterveckorna med barnen löser sig ändå. De skulle förmodligen vara nöjda om jag så bara köpte hem lite glass – de är verkligen inte bortskämda.

Den där planeringen har legat som en våt trasa i kalendern och jag har flyttat fram den vecka efter vecka sedan i april.

Det blev en del musik också. Jag lyssnade på Robyns Sexistential och The Cures Songs of a Lost World. Jag har fortfarande inte bestämt mig angående Robyn i höst, för kalendern är redan ganska fullbokad: Pascal, Neubauten, Bremer, Placebo, 7ebra och Prodigy. Dessutom vill jag se Cleo, Hurula och She Past Away igen – och ännu hellre Teddybears och Shout Out Louds. Men man kan inte gå på allt.

”And Nothing Is Forever” är en så förbannat vacker låt förresten. Jag saknar 80-talets extended versions, när sju minuter inte räcker till och man vill ha minst det dubbla.

Varannan vatten

Som vanligt när jag ska ta med midsommarmat blir det lite för mycket. Till skillnad från julen känner jag faktiskt ett sug. Om det inte vore så struligt att frakta hela spett hade det varit att föredra. Fyra spett – det som får plats får plats.

I år har jag till och med kokat färskpotatis, men jag känner att jag får sätta ner foten när det kommer till majskolven. Det är väl en sån där grej som passar lika bra hemma i ugnen, tänker jag.

Extra glad blev jag när jag letade efter en kylväska. Jag hade köpt en ryggvariant från Lidl som jag glömt bort. Den är med råge tillräckligt rymlig för ett par matlådor och tio öl. Jag hade gärna köpt den i svart, men den grå duger. Det är samma tyg som i min gamla Pokémon Go-väska som jag hade när jag spelade med fyra konton, och dög det då duger det nu.

Vad gäller öl köpte jag de gamla beprövade Galgberget, Hof och ett par Newcastle. Jag älskar kombinationen med Hof – då slipper jag tänka på varannan vatten. Jag har förresten inte tänkt på att Galgberget är en IPA, men det är knappt något som märks.

Jag var trött igår kväll och det var ganska drygt att ställa sig med auberginen, men idag kompenserar jag tröttheten med ett sprudlande humör. Jag lyssnar på Placebos Re:created för att komma ner ett par hack – annars känns det som ett sånt där H i en ADD, och jag vet inte om jag gillar det där H:et. Det blir lätt en krock också – jag känner mig lite jobbig när jag visar upp den sidan av mig.

Om jag varit andlig hade jag sett henne som en sån där vän man lär känna och som dyker upp lite då och då för att berätta att livet är ganska värt, trots allt.

Har jag förresten nämnt att Lotta kommer ner till Stockholm för att se Placebo med mig? Jag trodde vi bara skulle hinna ses på Suede tidigare i år, men tack vare Brian Molko blir det en gång till. Hon är verkligen bäst. Det är synd att hon bor så långt bort, men jag älskar att hon har hittat sin familj och allt det där. Om jag varit andlig hade jag sett henne som en sån där vän man lär känna och som dyker upp lite då och då för att berätta att livet är ganska värt, trots allt. Jag älskar det.

Trevlig midsommar!