Thaiboxaren – My Life In The So-Called Space Age

De tunna väggarnas symfoni

Lördagen blev lugnare – om nu fredagen kan räknas som vild? Åtta öl på lokal och ett par nödraketer på hotellet. Jag höll mig undan folk. Den enda jag pratade med, förutom Thaiboxaren, var tjejen som sålde Pascal-merch på Debaser. Hon var jättetrevlig. Ibland önskar jag att jag vågade säga hej oftare, men risken är väl att man uppfattas som en sån där skitjobbig man som ingen vill ha, men som ändå får dejta. Om det är antingen eller är jag hellre ensam.

Natten till lördag bjöd hotellet på de tunna väggarnas symfoni: en man som kräktes och en äldre kvinna som skrek: ”Nu får du ge dig!”. Jag skrattade åt misären, tryckte in min ena Sudio i högerörat och somnade på det vänstra. Vilket avslut.

Personer blir som specialintressen: hon ska vara feminist, vänster, studera konst och se ut som en indietjej från -93.

Det där med dejting är en märklig företeelse. Mest för att det inte intresserar mig, men också för alla oskrivna regler jag aldrig lyckats avkoda. Är ett enkelt hej vänligt eller bara stötigt? Jag har nog aldrig varit riktigt kär, bara fascinerad. Personer blir som specialintressen: hon ska vara feminist, vänster, studera konst och se ut som en indietjej från -93. Inte för att objektifiering – det är sjukt ofräscht – men jag snöar in och förväntar mig att hon ska vara genial.

Det om det – inte för personligt.

Promenerade från Skanstull till Kungsgatan för att döda några timmar och bara koppla bort världen lite grann. Köpte presenter på Akademibokhandeln, grillkorgar på Ikea och kläder till kidsen från Lager 157. När man bor i ingenstans är det så skönt att kunna promenera i en stad som aldrig tar slut.

Tåget mot Västerås för att träffa Astrakan. Vid sju blev det pizzeria, och tre timmar blev plötsligt åtta. Vi pratade non-stop. Jag insåg (igen) att jag kan bli lite väl personlig. Jag måste jobba på det – att läsa av rummet bättre.

Klev över hallmattan strax efter midnatt. Te, sedan sömn. En bra resa ändå.
Hur ser din perfekta Stockholmstrip ut?

Att få passa in med Pascal

Skön fredagskväll i Stockholm. Inledde med en promenad runt Råstasjön i strålande solsken och några friska minusgrader. Checkade in på SoFo Hotell innan det blev några öl med Thaiboxaren på Honey Honey. Han tyckte jag skulle åka kollektivt p.g.a. kylan, men varför förstöra humöret med stress och onödiga interaktioner? Det blev en skön promenad till Debaser Strand istället.

Tänkte egentligen strunta i förbandet, men Robert Johnson & Punchdrunks var oväntat bra. De beskrivs som instrumentalrock, vilket ofta blir väl mycket navelskåderi, men här fanns en mutation mot elektroniska tongångar som jag verkligen gillade.

Kopplingen är kanske långsökt, men på sådana här spelningar känns det som att jag faktiskt får passa in.

Stod där och tänkte på en inflyttningsfest för hundra år sedan. Jag fick välja låt och sa: ”Valfritt med Amon Düül II”. Det var på den tiden det tog 25 minuter att ladda ner en låt. Efter 30 sekunder drog värden ut mig i köket: ”Förutom musik, visst gillar du att sortera?” Hon pekade på en besticklåda i totalt kaos. ”Det finns en hel flyttkartong till – kan du ordna det för min skull? Snälla!” Kopplingen är kanske långsökt, men på sådana här spelningar känns det som att jag faktiskt får passar in.

Inför Pascals decemberkonsert matade jag 888 låtar på ett par veckor. Min hjärna älskar det repetitiva, men jag tror det triggar fel saker. Under januari blev det bara 122 låtar, och jag gick dit med ett annat lugn nu. Det låter säkert märkligt, men det gjorde att jag kunde njuta mer avslappnat..

Pascal var lika otajta som senast, men de höll ihop det bra. Mot slutet lät det som att Isak tappade bort sig lite, men det spelade mindre roll. För mig representerar bandet psykisk ohälsa, känslan av att inte passa in och att ändå kunna skratta åt det. Det var samma spelglädje som sist och det är väl ändå det som räknas? Jag var lyrisk.

Pascal var lika skönt otajta som senast, men de höll ihop det bra. Mot slutet lät det som att Isak tappade bort sig lite, men det spelade mindre roll. För mig representerar bandet psykisk ohälsa, känslan av att inte passa in och att ändå kunna skratta åt det. Det var samma spelglädje som sist och det är väl ändå det som räknas? Jag var lyrisk.

Det utlovades indieklubb efteråt, men jag valde promenaden mot hotellet via Slussen. Om det är något jag saknar med Stockholm så är det just det: att man kan gå och gå utan att staden tar slut. Skönt avbrott i vardagen – synd bara att 2026 peakade redan i januari.