Länge leve JOMO
P är inte här, men han frågade om vi inte skulle spela lite Minecraft. ”Tiny Takeover” släpptes i tisdags, men jag hann aldrig se några bebisar. Vi kom inte längre än till att utforska en grotta i hans nya värld. Det var ett tag sedan vi spelade, då han skaffat sig nya gaming-vänner. Kul!
Gårdagen blev en seg historia. Jag vaknade först vid två-tiden och min planerade secondhand-runda uteblev. Tydligen behövde jag sova. Det var dessutom ganska kallt och trist ute, så det kändes skönt att slippa gå ut. Istället lagade jag vebab till mig och E, svarade på ett långt mejl och tog ett par alkoholfria Carlsberg. Somnade inte förrän vid tre i natt igen. Dygnsrytmen känns ”lite så där”.
Det är som vanligt inte barnen som driver på, utan ”FOMO-vuxna”.
Läste att Filmstaden börjat sälja sin Super Mario-merch redan några dagar före premiären. Förmodligen för att skapa hajp, och precis som med den där kaffeburken försöker folk nu kränga sina inköpta lager på Tradera. Som vanligt är det inte barnen som driver på, utan ”FOMO-vuxna”. Visst hittar man kommentarer som skyller på barnen: ”Hen blev så glad!” Det är väl självklart, du körde ju upp sex stjärnor och en Yoshi i nyllet på hen. En annan kommentar löd: ”Jag tänkte inte på vad det kostade, men det borde ha blivit 3000 spänn med popcorn.” Den nya medelklassen i ett nötskal…
Jag missar säkert något fundamentalt, men jag har svårt att se någon USP hos en popcorn-Yoshi. Nyhetens behag, absolut, men om den har ett faktiskt samlarvärde över tid är världen mer galen än jag trodde. Precis som med kaffeburken avslöjar dessutom kommentarerna folks okunnighet: saker säljs inte för tusenlappar bara för att någon har lagt ut dem till ett högt fast pris.
LÄNGE LEVE JOMO!
