Kategori Dagbok

När det bästa visar sig vara just ensam

Fredag och veckoslut. Jag hade planerat att åka till Stockholm och se Henric de la Cour, men eftersom E var kvar hos mig valde jag att stanna hemma. Hon klarar sig, men jag fick känslan av att hon inte ville vara själv, även om det kan gå ett dygn mellan våra samtal.

5/6

Ändå blev jag rastlös och googlade runt. Det visade sig att Franz hade Sverigepremiär, så jag tog såklart bussen in till Västerås och Elektra Bio. Fyra i salongen!? Hur är det ens möjligt? Det var en underbar skildring av Kafka, regisserad Agnieszka Holland. Filmen bestod av korta episoder ur hans liv, tillsammans med fragment från hans böcker. Jag ger den en femma av sex – men är den lika bra om ett halvår eller två kan femman ses som en sexa.

Elektra Bio

Det är som bekant inte första gången jag går på bio ensam och i går var det riktigt skönt. Jag har haft den där tanken att jag ska göra saker med andra, men varför ”låta det bästa vara möjlighetens fiende”? I det här fallet visade sig dessutom det bästa vara just ensam.

Man ska inte plåga sig själv med olycka.

Efter filmen hade jag 52 minuter till godo innan bussen gick hem. Jag gick upp mot Ruths Ölhus, men när jag hörde ”Eloise” eka ut över Stora Gatan styrde jag om mot Stora Torget och O’Learys. Man ska inte plåga sig själv med olycka. Jag hann med en snabb Hof innan jag gick tillbaka ner mot stationen och bussen hem.

Ett riktigt lyckat avslut på veckan, om ni frågar mig.

Sömnen

Haft en ”barnledig” vecka, även om E varit här. Blivit några onödigt sena kvällar, men tjänade in en ledig fredag. Skulle ha jobbat i natt, men fick ett sms om att jag ”slapp” – tacksamt, behövde sova ikapp lite.

Det har varit en tung vecka utan att jag riktigt kan sätta fingret på varför. Livet, helt enkelt.

Uppförsbacke

Jag borde inte ha gnällt så mycket häromdagen. Eller gnällt och gnällt – det kändes mer som en rejäl uppförsbacke. Är en vecka med vabb verkligen så pass slitsam att man är helt sänkt veckan efter, eller var det bara stressen som hann ikapp? Jag tycker helt enkelt om att jobba. Eftersom jag varit borta en vecka vägrade jag att sjukskriva mig själv. Jag borde kanske ha prioriterat mig själv lite bättre? Det var nog inte förrän jag stöp i säng före klockan sju i torsdags som jag insåg hur det faktiskt stod till.

Idag skulle morsan ha kommit för att fira P, men hon har blivit sjuk. Tråkigt för P såklart, men för egen del innebär det att jag slipper ägna hela förmiddagen åt att städa. Jag ska försöka jobba in lite komp inför Suede också. Jag har visserligen semesterdagar kvar, men slösar ogärna.

Apropå P:s födelsedag, förresten. Det slog mig att han fyller tolv om ett år och att jag har tre veckors föräldraledighet kvar att ta ut. Jag är inte ute efter sex veckors semester – men jag tänker inte kasta bort dagarna.

Inte en enda bild till bloggen på flera dagar. Hur trött har jag varit?