Haft en ”barnledig” vecka, även om E varit här. Blivit några onödigt sena kvällar, men tjänade in en ledig fredag. Skulle ha jobbat i natt, men fick ett sms om att jag ”slapp” – tacksamt, behövde sova ikapp lite.
Det har varit en tung vecka utan att jag riktigt kan sätta fingret på varför. Livet, helt enkelt.
På nyårsdagen frågade jag E vad hon ville äta. Snabbt svar: det är den internationella pizzadagen! Svårt att säga emot det argumentet, då det tillhör rent folkvett att sponsra sin lokala pizzeria en dag som denna.
Det tillhör väl egentligen rent folkvett att sponsra sin lokala pizzeria en dag som denna.
En perfekt dag att testa ganska nyöppnade Restaurang Parma. Vi tog varsin napolitansk – en klassisk Margherita till mig och en med champinjoner till E. 140–150 kronor styck är några tior över min smärtgräns, särskilt som de är mindre än de traditionella, men man får en riktigt smakrik upplevelse med bra tomatsås och tre ostar. Jag älskar verkligen det enkla. Betyget? Fem av sex.
Efter tisdagens Rönnby-match funderade jag på att åka tillbaka till Västerås för att se Sportklubben. Klassisk bandytid lockade, men eftersom E blev kvar hos mig ställde jag in. Och den där plåtlådan till bandyhall – jag förstår mig verkligen inte på den.
Ingen behöver fundera på var hennes genpool kommer ifrån – jag log och åt samma.
Nyårsafton känns som att invänta döden; det är sällan en kväll jag ser fram emot. Jag frågade E vad hon ville ha till nyårsmiddag och fick svaret: pasta med parmesan, en Marabou och Cola Zero. Ingen behöver fundera på var hennes genpool kommer ifrån – jag log och åt samma.
Utöver hennes beställning köpte jag hem lösgodis och grillchips. Vid tio i tolv smög hon ut till soffan. Vi skålade i alkoholfri cider och pratade fram till två. Det är sådana timmar som gör livet värt det, trots allt.
Jag skrev att nyårsafton känns som att invänta döden. I går var den årets varmaste natt.
