Varannan vatten

Som vanligt när jag ska ta med midsommarmat blir det lite för mycket. Till skillnad från julen känner jag faktiskt ett sug. Om det inte vore så struligt att frakta hela spett hade det varit att föredra. Fyra spett – det som får plats får plats.

I år har jag till och med kokat färskpotatis, men jag känner att jag får sätta ner foten när det kommer till majskolven. Det är väl en sån där grej som passar lika bra hemma i ugnen, tänker jag.

Extra glad blev jag när jag letade efter en kylväska. Jag hade köpt en ryggvariant från Lidl som jag glömt bort. Den är med råge tillräckligt rymlig för ett par matlådor och tio öl. Jag hade gärna köpt den i svart, men den grå duger. Det är samma tyg som i min gamla Pokémon Go-väska som jag hade när jag spelade med fyra konton, och dög det då duger det nu.

Vad gäller öl köpte jag de gamla beprövade Galgberget, Hof och ett par Newcastle. Jag älskar kombinationen med Hof – då slipper jag tänka på varannan vatten. Jag har förresten inte tänkt på att Galgberget är en IPA, men det är knappt något som märks.

Jag var trött igår kväll och det var ganska drygt att ställa sig med auberginen, men idag kompenserar jag tröttheten med ett sprudlande humör. Jag lyssnar på Placebos Re:created för att komma ner ett par hack – annars känns det som ett sånt där H i en ADD, och jag vet inte om jag gillar det där H:et. Det blir lätt en krock också – jag känner mig lite jobbig när jag visar upp den sidan av mig.

Om jag varit andlig hade jag sett henne som en sån där vän man lär känna och som dyker upp lite då och då för att berätta att livet är ganska värt, trots allt.

Har jag förresten nämnt att Lotta kommer ner till Stockholm för att se Placebo med mig? Jag trodde vi bara skulle hinna ses på Suede tidigare i år, men tack vare Brian Molko blir det en gång till. Hon är verkligen bäst. Det är synd att hon bor så långt bort, men jag älskar att hon har hittat sin familj och allt det där. Om jag varit andlig hade jag sett henne som en sån där vän man lär känna och som dyker upp lite då och då för att berätta att livet är ganska värt, trots allt. Jag älskar det.

Trevlig midsommar!

My Life In The So-Called Space Age
My Life In The So-Called Space Age

Pappa till två. Tar mig fram på cykel, till fots eller kollektivt och skyller min filosofiska vegetarianism på det. Stillar hjärnans brus med musik, balkongodling, vänner och soffstunder där filmen ibland väljer mig mer än tvärtom.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.